Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Till Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mina herrar, hittills ej haven fått någon underrättelse från
oss, och att I därför av oss önsken meddelande såväl om
vår hälsa som om avsikten med det krig, som nu börjats
(av turkarna) med moskalen. Det har synnerligen fägnat
oss, att I icke blott ären hjärtligt oroade för vår kungliga
person, utan ock att I visen eder ense om att hämnas så
snart som möjligt på er och vår fiende, moskalen. Därför
vilja vi icke för eder, gode herrar, förtiga, att vårt sår (i
foten) redan av Guds nåd är riktigt läkt och att vi alla i
endräktigt samförstånd stadigt skola stånda i batalj mot
moskalen med vår största armé, och sålunda skola vi kunna
avsluta kriget, ty I, likasom vi, haven visat er redobogna
till allt och för vårt välde. Och däri ligger intet farligt, ty
Gud, den högste, vårt rättvisa vapen, välsignar alla dem,
som kämpa med oss, så att vi kunna krossa våra fiender.
Och vi skola känna oss tillfreds, om blott I, högädle
herrar, icke avstån från vår protektion....»[1]
Rörande är också att läsa de skrivelser, som
zaporogerna genom sina atamaner från lägren vid Dnjeper
skickade den svenske konungen i Bender under förra hälften
av år 1710. Fyra sådana skrivelser (från Nikita Bogusch =
Bohusj och Josif Kyrilenko) förvaras i det svenska
riksarkivet. De visa, hurusom kosackerna vid Dnjepers
vattenfall, trots alla motgångar, voro besjälade av samma naiva
optimism och segervissa entusiasm som sin svenske
beskyddare. I den sista skrivelsen (av den 6 juni 1710) önska
de konungen lycka och seger mot gemensamma fiender,
på det att de själva måtte helt och hållet befrias från det
moskovitiska oket. »Det är icke brukligt, att man låter
välgärningar och nyttiga ting sjunka i glömska, och därför
bringa vi i djupaste ödmjukhet ett underdånigt tack till ers
kungliga majestät icke blott för fanan, den förnäma
krigsklenod, som skickats oss, utan ock för de oss tillsända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
