Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Handöl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När nyåret 1719 ringde in, stod hären vid
Tykdalen i Norge. Det var åtta mil till närmaste
svenska by, Handöl i Åre socken. Norske
vägvisare togos. De lofvades stor belöning, om de
visade vägen, dödsstraff om de inte gjorde det.
Och tåget sattes i gång. Dimmorna från
hafvet drefvos mot fjällryggen, och allt insveptes
i mörker och snöyra. Kölden var förfärlig. Och
till råga på allt elände frös hufvudstyrkans
vägvisare ihjäl. Vägen var garnerad med ihjälfrusna
människor och hästar.
I tre dagar fortsattes detta tåg, som i
gräslighet söker sin like i vår historia. Man tyckte
sig märka vatten under snön. Det var också
Enaälfven, och man följde den till Enabogen, en svensk
fjälltrakt. Här mötte kölden och snöyran igen.
Ett femtonhundratal af denna stolta här kom
fram till Handöl. Där voro, som ännu i dag, blott
tre små gårdar, och där kunde följaktligen ej månge
rymmas. Soldaterna fröso till döds i massor
utanför väggarne, och stora tunnor af människolemmar
vitnade om, huru man fått handtera de räddade.
Blott 870 man kommo fram till bättre bebygda
trakter, till Dufed.
Ord kunna ej måla alla dessa fasor. Men
»Folkets Roop på Norska Fjällarne» — såsom
finske prästen Nicolai Idman, hvilken var med å
tåget, kallar sin 1720 tryckta predikan därom —
genljuder än i hvarje bröst, som känner ett
fosterländskt, ett mänskligt hjärta klappa i sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
