Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämtemål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Dä va’n präktu ’n takksamhetssjänk e hänne,»
tänkt æ Ingri gla å tog at sölversjeom. »Bære
dom int försvinn.»
Mæn försvann jol dom aller, så lääng æ
Ingri leevd.
Når jul- å Jænsmässkvälln kåmme, då kåmme
sälversjean hänn å fram tu tausskåpan hanes.
Å då kåm even enn hänn saga fram.
En taeksamhetsskänk.
Min mormor var född på 1790-talet, och ändå var det
hennes mormor, som var med om det här »äfventyret», i sin
ungdom. Så gammal är sagan.
På den tiden var det vanligt, att bonddöttrarna vistades
på sätern om somrarne — äfven om de så visst voro
»jord-egentöser». [1] Så var nu händelsen med mormors mormor.
Lördagskvällen — se det är en kväll, som alla
»bondtöser» längta till — var kommen. Ingrid, så hette hon, hade
stökat ifrån sej for dagen. Korna voro mjölkade, mjölken silad,
»trågen» tvagna och kittlarne blankskurade, så de blänkte i
aftonsolen, der de stodo uppstälda på venstra sidan om storriset. [2]
Nyss taget asp- och rönnlöf doftade så godt från
granbarksgolfvet inne i stugan, och här och där uppefter väggarne var
lofvadt med friska löfkvistar. I en liten behändig näfverkorg,
som stod i fönstergluggen, hade Ingrid i våt björnmossa
planterat de vackraste skogsblommor, hopparade till en näpen bukett.
Sängbädden på lofven — med krithvitt var på kudden —
var uppbäddad på det snyggaste och såg verkligen så inbjudande
ut, att en fin mamsell — för att nu icke tala om pojkarne —
skulle ha velat ligga där.
Ja, med ett ord: det var uppsnyggadt riktigt fint till
sönda’n hos Ingrid uppe i fjällvallen.
Väntade hon främmaude?
Ja, inte var hon riktigt säker, men ... han måste komma
i kväll. Det var ju inte mindre än fyra veckor, sedan de
»bodförde», [3] och ännu hade han inte varit dit och hälsat på henne.
Nog var det drygt tre mil från bygden upp till fjällvallen,
men Sven i »Mellerst’gården» var ej densamma, som räknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
