Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in och började titta. Och minsann såg jag inte
der främst i folkhopen sjelfva smålänningen
Anders Svensson, som var min arbetskamrat, då vi
byggde jernvägen i Norrland. Men han tycktes
inte känna igen mej utan bara stirrade.
“Akta, så inte ögona trillar ut, Svensson!” sa’
jag åt’n.
Men då skulle ni ha’ sett på Svensson! Han
högg tag i min ena hand med båda sina och
ropte:
“Är’u toki, Jan? Du säjer väl allri, att det
här är du!”
Under tiden trängdes en hoper folk omkring
oss, och Svensson, som kände dem allihopa och
hade tagit dem med sig till stationen för att möta
mig, vände sig till dem och sade:
“Här ser ni Jan Olson, den der lifvade
vermlänningen! Jag höll inte på att känna igen
honom, för så stilig har han blifvit!”
Well, sa’ jag, man ska’ välan någonting bli
här i verlden. Men låtom oss nu skaka hand med
hvarandra!”
“Och så presenterades för mig en hoper
svenskar och svenskor, snygga, präktiga menniskor,
som såg riktigt hyggliga ut. Jag vet inte, hur’e
var; men si, glada såg dom ut allihopa. Och jag
smilade, jag med, förstås. Der var det hederliga
gubbar och gummor, och friska pöjkar och trefliga,
förtjusande töser; och allihop så sade de:
“Välkommen, Jan! Välkommen mister Olson!”
En rosig, söt flicka, hvitklädd som en brud,
med en nätt, ljusgrå hatt på det lockiga hufvudet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
