Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var, vid stimmet i Amerika, vantrifdes jag med
det stillsamma, loja lifvet der hemma.
Det var ingen rutsch eller fart i fölket. Jag
vill inte säja, att det är ett fel hos dem. Kanske
det tvärtom är ett fel hos amerikanerna att de
rasa och bråka för mycket. Men orolig som jag
är till lynnet, så passar Amerika bättre för mig.
Rätt som det var, så hade jag Amerika-feber.
Genast var mitt beslut fattadt. Jag gjorde en
rundresa och höll föredrag om Amerika och
förtjente en hel hop pengar. Och så tog jag ett
rörande farväl af Kil och Kil-menniskorna. Mor
min grät en tår, och det gjorde välan jag också.
När jag steg på tåget i Kil för att resa till
Amerika, var halfva sta’n nere vid station och sa’ adjö.
“Ni ska’ snart höra ifrån mej! Hurra för
Vermland!” skrek jag.
Då hurrade dom, och i detsamma gick tåget.
Det sista jag såg, var en hop hattar och näsdukar,
som svängdes i luften.
Om mina äfventyr under resan öfver Atlanten
får jag nu inte tid att berätta. Jag vill bara säja,
att jag var som en far för alla svenska emigranterna,
så ung som jag är till åren. När dom var
onda öfver den dåliga maten och ville skälla på
kaptenen, så tjenstgjorde jag som tolk. När det
var vackert väder och vi sutto på däck, så
berättade jag för dem om Amerika; och när det var
stormigt och de lågo och stönade i sina kabysser,
så gaf jag dem Hoffmanns droppar och
så sjöng jag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
