Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smörrosornas ihåliga stjelkar gjorde långa kedjor, som de
hängde kring sina halsar.
Och till sist skildrade jag kärleken i norden.
Jag omtalade, huru Anders friade till Stina i
björkdungen vid bäcken. Anders var blyg och tafatt,
och Stina var ännu blygare. De sutto der bredvid
hvarandra, tittande rätt framför sig. Anders
tummade på sin mössa, och Stina knypplade på
sitt förkläde. Båda två visste, att de älskade och
voro älskade, utan att de ännu talat derom. Derför
voro de lyckliga i sin tystnad. Anders lade
slutligen sin arm kring Stinas lif, drog henne till
sig, såg på henne och sade:
“Jag tycker om dej, Stina. Du skulle välan
inte villa bli min hustru?”
Då lutade sig Stina förtroendefullt mot Anders’
bröst och hviskade:
“Jag har alltid tyckt om dej, Anners.”
Och så tog han hennes unga hufvud mellan
sina kraftiga händer och tryckte en kyss på de
röda, friska läpparne. Hon var hans första och
enda fästmö, och han var hennes förste och ende
fästman. Det var en ren, frisk och mäktig
kärlek. Det var tvänne själar, som genom den
kyssen blefvo ett för hela lifvet. Och under det att
de båda älskande sutto der i stum omfamning,
njutande den första kärlekens öfversvinneliga
sällhet, sjöng trasten sin melodiska aftonsång, och
stjernorna på himmelen strålade med sitt klaraste
sken.
Så ungefär lydde min berättelse, ehuru den
var fullständigare och vältaligare; och i rösten lade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
