Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Fången i ålboden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
var »ynnest». Skulden härför vilade nog framför
allt på honom själv. Inte nog med att han aldrig
på minsta vis sökt vinna sina medmänniskors
sympati — han tycktes med full avsikt och den
envisaste uthållighet velat göra sig avskydd,
misstrodd och fruktad. Och detta, utom som inom
hemmet! Barnen, en son och en dotter, hade så
gott som aldrig fått ett vänligt ord eller en blid
blick att minnas, men väl motsatsen, och de
kände lika grundligt till hans hårda, skånska
tunga och hans spanska rör. — Över huvud
taget fanns väl ingen krutgubbe i Arvik, så illa
anskriven hos det uppväxande släktet. Så hade
det alltid varit, nu gick Kåse på sitt sextiosjunde
år, och den ogunst han förvärvat hos cirka tre
decenniers årgångar av pojkar och flickor, hade
vuxit till fantastiska mått, blivit till en livslevande
bygdelegend. — Hur många små äppelsnattare,
tjuvmetare och skärare av pilspön hade ej
erfarenheter om kapten Kåses påkar, bössa och
bull-dogg! Att han naturligtvis bara sköt lösa skott,
oftare hötte än slog, och att den hemskt utseende
doggen aldrig upphunnit en flyende — väl
dresserad som han var — förminskade icke
hörsägnens ryslighet. — Sedan gubben Kåse,
omkring femtioårig, blivit änkling, hade han hastigt
dragit sig alltmer ifrån såväl affärer som sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
