Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Fången i ålboden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
egen skog, hade lika länge valt den fridfulla
stigen utmed södra stranden. Och i den öde
gamla boden, där ingen varit på många Herrans
år, återfunno barndomsvännerna varandra och
slöto i all ärbarhet ett nytt, fastare förbund.
Men skvallret vakade, och gubben Kåse ändå
mer. En vacker dag lämnade han sitt ide och
gick till mångas förundran med bössa och dogg
bortåt skogen.
Det blev om en stund ett hiskligt skjutande
vid ålbodarna. Riktig salut. Och den gamla, nästan
lama, blinda, döva och tandlösa doggen gav skall
— sprucket, men ilsket — vid dörren till boden,
som icke längre var i bruk. Gubben Kåse hade
inte nyckeln, den behövdes inte heller. Han fick
upp dörren, så fort han tog i klinkan. Vårsolen
flödade in i det stora, mörka bodrummet. Och
där, på en stege, som ledde upp till en taklucka,
satt Helmer Brag, högst elegant, men kritvit i
ansiktet av vanvettig fasa. Och bakom honom,
hopkrupen som en kanin, satt på golvet stackars
Alida Kåse, nära, mycket nära att svimma.
Men nu visade gamle kapten Kåse för
ovanlighetens skull, att han hade ett hjärta. — Dock i
förbigående sagt, kunde han knappast tänkt sig
ett bättre parti för sin dotter.
Han blev så road av deras förskräckelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
