Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Upptäckten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Erik Hallner kände ett egendomligt, besvärande
vemod, halvt deltagande, halvt förödmjukelse.
Denna kvinna, som han älskat så hett, men inte
mäktat hålla fast — sökte hon tröst hos honom
nu, efter tio års skilsmässa över vars avgrund ej
lett den allra smalaste spång? Han erinrade sig,
hur det mot hans vilja svidit djupt i hjärtat, när
Annie ett par år sedan de skilts, gifte om sig
med kapten Nonnbeck, skeppsredaren. En hygglig
vardagsman, så olik Hallner i allt som han gärna
kunde tänka sig möjligt. Men hur hade det varit
möjligt? Ty Annie hade dock en gång älskat
honom, Erik, det trodde han på som på ett
gudsord. Men, tänkte han åter som tusen gånger
förr, jag var väl alltför omänsklig för en så
genom-kvinnlig kvinna! Annie hade helt enkelt följt en
av sitt väsens sundaste instinkter, nära i släkt
med självbevarelsedriften, när hon slet sig loss
ur fribytårens, vildens, vagabondens farliga famn!
Hon kunde ju inte spå, inte titta i
framtidskikaren och förutse, att av den himlastormande,
obändige konstnärsfågeln skulle bli en saktmodig,
om inte tam, självkritisk, om inte vingklippt sådan
— skulle bli professor Erik Hallner sådan han nu
sakta promenerade vid hennes sida:
— Att jag bor kvar här, tog hon upp, du
undrar på det? Jag förtänker dig inte det. Ingen
14, — Ullman, Rosor och järnek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
