Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Det stora äventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anspråkslöshet, som hindrade honom från att hysa
kunglig självmedvetenhet och stolthet över sin begåvning.
Men stolthet ägde han i alla fall. Hur skulle han
ha kunnat vara en örn och sakna stolthet? Han drev
den satsen, att det var härligare för en ändlig och
dödlig livsgnista att känna sig gudalik än det kunde vara
för en Gud att känna sig som Gud, och sålunda
prisade och upphöjde han vad han ansåg för sin
dödlighet. Han tyckte om att citera ett fragment av en
dikt, som han aldrig hade sett i dess helhet, och han
hade förgäves sökt att få veta vem som hade skrivit
den.[1] Jag återger här fragmentet, icke allenast
därför att han älskade denna dikt, utan därför att den
ger ett begrepp om paradoxen inom honom. Ty
hur kan en man med eldig och skälvande hänförelse
reticera följande och ändå endast vara ett dödligt
stoft, en smula flyktig kraft, en försvinnande form?
Här är fragmentet:
Ja, fröjd på fröjd, allt skönt och godt,
det är min födslorätt,
och ständigt prisar jag min lott,
blir ej på jubel mätt.
Om ock var död jag lida får,
som mänskan här till mötes går —
Jag har dock druckit djupa drag
ur sällhetens pokal, och jag
har stolthet känt och maktens rus
och kvinnokärleks vårvindssus.
På knä jag dricker livets vin,
den drycken som ger blodet stål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
