- Project Runeberg -  Järnhälen /
195

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Biskop morehouse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lättnad att jag gick min väg, att jag skulle ha skrattat åt
det om icke mitt hjärta hade varit så fullt av sorg.

Den stackars lille hjälten! Om jag bara hade
vetat... Han kämpade som en jätte, och jag hade ingen
aning därom. Allena, fullkomligt allena midt ibland
millioner medmänniskor, kämpade han sin kamp.
Söndersliten av fruktan för dårhuset och av trohet mot
sanning och rätt, stod han så ensam i striden att han
icke ens vågade lita på mig. Han hade allt för väl
dragit nytta av sin läxa.

Men jag skulle snart få veta mera om honom. En
dag var biskopen försvunnen. Han hade icke sagt
till någon att han skulle resa bort, och när så dagarna
gingo och han icke kom tillbaka, blev det mycket prat
om att han skulle ha begått självmord i ett anfall av
sinnesförvirring. Men den tanken övergavs när man
fick höra, att han hade sålt alla sina ägodelar, sitt
palats i staden, sin villa vid Melon Park, sina tavlor och
andra konstsamlingar och till och med sitt högt älskade
bibliotek. Det var tydligt och klart att han hade sopat
fullkomligt rent efter sig innan han försvann.

Detta hände vid samma tid som olyckan drabbade
oss i fråga om våra egna affärer, och det var icke förrän
vi väl voro inflyttade i vårt nya hem som vi hade
tillfälle att undra och resonera över vad biskop Morehouse
kunde ha för sig. Och så blev plötsligt alltsammans
klart. En afton i skymningen hade jag skyndat tvärs
över gatan till slaktarboden för att köpa litet kött till
kvällsvarden åt Ernest. Vi kallade den sista
måltiden på dagen för »kvällsvard» nu i den nya omgivningen.

Just då jag lämnade slaktarboden kom en man ut
från kryddboden strax bredvid. En säregen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:27:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jarnhalen/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free