Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnhandtering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedermera tillkom Fredrikafors manufakturverk, som
anlades efter privilegier af den 7 oktober 1772 vid
Djupträskbäcken, 1/8 mil från Degersels by, och sattes i gång 1774.
Det omfattade 1 knipphammare med 1 större och 1 mindre
svanshammare; privilegium på 300 skeppunds tillverkning,
stämpel: två i kors lagda hammare under en krona. Enligt
bergskollegii resolution af den 24 sept. 1798 flyttades detta
verk till Melderstein, med hvars manufakturverk det
sammanslogs.
Efter Meldercreutz död 1785 inropades bruket med alla
dess tillhörigheter å s. k. bankoauktion af brukspatron Jean
Bedoire, hvilken den 31 mars 1799 sålde det till friherre
Sam. Gust. Hermelin.
År 1814 såldes Melderstein och Strömsund af Hermelins
kreditorer till rådman And. Lythræus, hvilken 1825 öfverlät
sin äganderätt till Carl XIV Johan. Sedan denne af
generalmajoren Louis de Camps förvärfvat Hvitåfors stora
egendomar, lät han fullborda den af de Camps påbörjade
anläggningen af Afvafors masugn, där första blåsningen gjordes
1834, samt uppföra Hvitåfors stångjärnsverk, hvilket sattes
i gång 1835.
Råneå-verken gingo sedan liksom de öfriga Gellivare-verken
till Oskar I och försåldes af honom samt hafva sedan tillhört
både The Gellivare Company Ltd och The New Gellivare
Company Ltd. I våra dagar äro de skingrade på flera händer,
och bruksdriften är för längesedan helt och hållet nerlagd.
Vi nämnde S. G. Hermelin. Detta är det största och framför
alla andra mest lysande namnet i historien om utvecklingen af
Norrbottens materiella kultur. Hans stora fosterländska
gärning, som ej kan skattas nog högt, karakteriserades af
borgarståndet vid 1800 års riksdag kort och träffande å den
guldmedalj, som då slogs öfver honom »för utvidgad kunskap om
fäderneslandet, förkofrade näringar, befolkade ödemarker.»
En redogörelse för hans rika verksamhet här uppe skulle
föra iångt utom de gränser, som utstakats för dessa
blygsamma anteckningar, och vi fa stanna vid att i största korthet
omnämna de järnverk, som hade honom till upphofsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
