Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rus och varjag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tack vare arkeologien kan man följa deras fotspår längs
alla större vattenvägar: Dnjepr, Don och Volga.
Svenskarna nådde icke blott Svarta havets kuster, på väg till
Miklagård, utan ända till Saratov vid nedre Volga. De
torde till och med i somliga fall ha haft sina hustrur med
sig, att döma av kvinnosmycken, funna i Ryssland.
På denna livliga emigration till Ryssland hava vi
påtagliga bevis, bland många andra arkeologiska fynd, i de
svenska runstenar — minst 80 till antalet — som både på
fastlandet och på Gottland tälja om dessa vikingatåg. När man
t. ex. på en gottländsk runsten läser namnet Aifur,
vittnar detta om att en svensk har besökt de beryktade
forsarna eller ”trösklarna” i södra Dnjepr, där en man vid
namn Hrafn skulle blivit förevigad genom en minnessten.
Genom undersökning i trakten av Aifur-forsen har den
ryske runologen professor Braun där verkligen
konstaterat befintligheten av en cirkelrund stensättning, snarlik
nordiska bautastenar. Att man i Ryssland däremot
hittat så få spår av nordiska runinskrifter, torde väl
närmast ha kommit sig av det naturliga sakförhållande, att
där inte fanns överflöd på lämpligt stenmaterial, som
lockade till ristningar. Det var först i södern, som
vikingarna togo skadan igen och på det nu i Venedig befintliga
marmorlejonet i Pireus, Atens hamnstad, skuro sina
dunkla runor.
Dessa främlingar kallades Ros (rus), det var sannolikt
roddsmännen från Roslagen. Araberna kände till dessa
rus och kallade dem ”ett sjöfarande folk med krigiska
egenskaper”. Ljutprand, biskop av Cremona, vilken levde
i det 10:de århundradet, uppger, att ”grekerna kalla för
russi det folk, som vi benämna nordmaner”. Ännu
tydligare framskymtar den svenska nationaliteten på ett
ställe i de s. k. Bertinianska annalerna. Då käjsar Teofil år
839 till den tyske käjsar Ludvig den fromme skickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
