Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Terrorismen underifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trepov bar ansvaret. Hans slutord voro: ”Må den
straffande rättvisan skipas! Utan knot, utan bitterhet och
klagan, utan blygsel skall hon mottaga er dom och trösta
sig med tanken, att hennes lidanden och offer kanske ha
förebyggt möjligheten av att ett sådant fall upprepas.
Huru strängt man än må bedöma hennes handlingssätt,
kan man dock ej låta bli att i hennes bevekelsegrund se
något ädelt och välmenande. Zasulitj kan gå härifrån
dömd, men icke vanärad, och man får hoppas, att de
orsaker aldrig skola upprepas, som vållat en sådan förbrytelse
och kunna alstra sådana förbrytare.”
Bland åhörarna märktes en äldre man med tunna,
hoppressade läppar, inåtvänd blick, blekt, avtärt ansikte,
stripigt hår och hög panna — det var kriminalpsykologen
Dostojevskij, författaren av ”Brott och Straff” (Raskolnikov)
och ”Onda andar” (vari nihilismens urartning analyseras).
Dostojevskij arbetade då på sitt livs storverk,
”Bröderna Karamazov”, i vars slut det finns en storartad
rättegångsscen, då Dmitrij Karamazov anklagas för mord på
sin far. Allmänne åklagaren hade i ett vältaligt
anförande liknat den ryska rättskipningen vid trojkan
(trespannet) i Gogols berömda roman ”Döda själar”, vilken
”rusar fram och flyger förbi allt, som finnes på jorden, så
att alla, som korsa dess väg, förfärade vika undan.” Gent
emot lagens bokstavliga rättfärdighet och okränkbarhet
ställer försvarsadvokaten i Dostojevskijs roman den
kristliga barmhärtigheten och medlidandet:
”O, det är så lätt för er att utföra denna handling av
barmhärtighet. Det är bättre att frikänna tio skyldiga än
att straffa en oskyldig — hören I icke denna majestätiska
stämma från vår ärorika historias forntid (Dostojevskij
syftar här på furst Vladimir Monomach, som förbjöd
dödsstraffet). Behöver jag, ovärdige, erinra er om att den
ryska domen är icke blott straff, utan ock den fallna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
