Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15, t 6 JULI.
277
Stegarna nyttjas att lägga öfver så breda sprickor i isen,
att man ej kan hoppa öfver dem. Man nedkommer på
tredje dagen med röda ögon, svullet ansikte, sönderspruckna
läppar, händer och fötter ömkylta. Och hvad har man
gått efter? En utsikt från en sådan höjd, att redan det,
som ligger vid foten, är oredigt och att man med kartan
i hand kan gissa till, att hvad man där ser såsom en
otydlig fläck, kan vara den eller den staden. En sådan
promenad kostar, besväret och faran oberäknade, ungefär
500 francs. Af allt detta torde man tydligt finna, att
ingendera af oss hade lust att göra det stora tyska språnget
(att tala med Kellgren).
Vi hade aftonen förut kring kl. 10 sett Montblanc rent
men i ett sådant mörker, att vi ännu ej hade någon rätt
idé om dess form. Vi stego upp kl. 6 och hoppades att
nu se himmelen klar, men förgäfves. Barometern hade
väl ännu stigit, men luften var lika molnhöljd som förut.
Det återstod oss nu således endast att bege oss till
Ishafvet. Denna promenad sker öfver ett ganska högt berg,
kalladt Montanvert, och hälften af vägen kan göras på
mulåsnor. Vi stego således till häst på trenne stycken
mulåsnor och begåfvo oss på vägen. Den gick
tämme-ligen brant uppför, ehuru vi ändå gingo endast snedt
uppföre berget. Efter en timmes ridt på dessa tröga men i
gången säkra djur, som dessutom begagnade sig tätt och
ofta af själftagna hvilostunder, anlände vi till det ställe,
där vägen ej mer tillåter att utan fara fortsättas till häst.
Vi stego af och öfverlämnade mulåsnorna att nedföras
utföre berget tillbaka af tvenne små flickor, som följt oss och
burit våra med ispigg försedda käppar, som utgöra herdarnes
vanliga stafvar i dessa branta promenader. Vägen fortsatte
beständigt uppåt snedt öfver berget och på somliga ställen
tämmeligen rakt uppföre. Slutligen kommo vi till det
högsta stället, där man vanligen stannar, som likväl icke
är dess högsta spets utan en liten lutande, grön plan, där
en herdehydda finnes, och sedan några steg högre upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
