Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De sade ej ett ord...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begynnelsen stormade han vilt och överhöljde
Melchior och Louisa med förbannelser; men
snart tog hans godhet överhand, han förlät
sin svärdotter och fattade en faderlig välvilja
för henne, vilken han dock oftast uttryckte
medelst snäsor.
Ingen, och allra minst Melchior själv,
kunde fatta vad som drivit honom till ett
dylikt giftermål. Ej var det Louisas skönhet,
hon ägde intet som kunde bedåra. Liten, blek
och spenslig, bildade hon en egendomlig
motsats till Melchior och Jean-Michel, vilka båda
voro långa, breda kolosser, med rödbrusiga
ansikten, grova nävar, stark aptit, präktig
törst och smak för buller och skratt. Hon
tycktes alldeles överväldigad av dem; man
märkte henne knappt, och själv sökte hon på
allt sätt ställa sig i skuggan. Om Melchior
haft ett gott hjärta skulle man möjligen trott
att han satte Louisas enkla godhet framför
varje annan fördel, men det fanns ingen mer
inbilsk och fåfäng karl än han. Man tycktes
stå inför ett vad, ingånget på trots; ty
hur skall det annars förklaras att en egenkär
pojke, utrustad med en viss talang och ett rätt
ståtligt yttre, som han ingalunda
underskattar, handlar så oförståndigt? Han hade alltid
pockat på ett rikt parti, ja, skrutit av att vara
i stånd att förvrida huvudet på en av sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
