Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De sade ej ett ord...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mötes från djupet av de blekblå ögon, som den
unga flickan blygt vände mot honom den
afton, då han vid flodens strand nalkades
henne och — utan att veta varför — räckte
henne sin hand.
Knappt var han gift förrän han visade sig
alldeles förtvivlad över vad han gjort, och han
dolde icke detta för den stackars Louisa, som
helt ödmjukt bad honom om förlåtelse. Han
var egentligen ej elak, och så förlät han henne
gärna, men i nästa minut grep ångern honom
ånyo, isynnerhet i vännernas krets eller hos de
förmögna elever, som, numera helt likgiltiga
för beröringen av hans hand, läto honom rätta
fingrarnas ställning på klaviaturen. Han
återvände då med en dyster min, vari Louisa,
tung om hjärtat, avläste de ständigt
upprepade förebråelserna; eller ock försenade han
sig på krogen för att där insupa belåtenhet
med sig själv och överseende med andra.
Sådana kvällar bebådade skallande skratt
hans återkomst till hemmet, men för Louisa
var denna bullrande glädje ännu sorgligare än
andra dagars undermeningar och dova agg.
Hon kände sig en smula ansvarig för de
vanvettsanfall, som icke blott smulade bort husets
knappa tillgångar, utan även förstörde det
lilla som var kvar av Melchiors sunda förnuft.
Var dag sjönk ban djupare ned i dyn, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
