Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Natten var kommen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lös, bofast i bröstet, hemmastadd i hjärtat,
härskande över kroppen. Så är det. Innan
smärtan frätt sönder varje band, avträder den
ej sin makt.
Modern trycker gossen intill sig, viskande
ömma, barnsliga ord: »Nu är det bra. Gråt
inte, mitt lilla lamm, min lilla guldfisk»...
Han fortsätter sin avbrutna jämmer. Man
kunde tro, att denna eländiga, oformliga,
omedvetna varelse hade en förkänsla om hela
det liv av bekymmer som är honom berett.
Intet kan lugna honom...
Sankt Martins klockor sjöngo ut i natten.
Deras röst ljöd sakta och djupt. I den
regndigra luften vandrade de likt fotsteg på mjuk
mossa. Gossen tystnade mitt i en snyftning.
Den underbara musiken strömmade in i
honom, läskande som modersmjölken. Natten
ljusnade, luften var ljum. Plågan smälte bort,
det jublade i hjärtat, och med en suck av
välbehag gled han över i drömmen.
De tre klockorna ringde stilla in helgen.
Louisa lyssnade till deras klang och drömde
— även hon — om förflutna olyckor och om
det älskade barnet vid sin sida. Vad skulle
väl bliva dess lott?... Sedan flera timmar låg
hon utsträckt i sängen, matt och värkbruten.
Lemmarna brunno, den tunga dunbädden
besvärade henne; hon kände sig kvävd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
