Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Farfar tog honom...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGGRYNINGEN
47
att börja om, och just som ban böjde banden,
märkte han farfars ögon fästade på sig. Det
blev en ledsam affär; gubben var djupt
allvarlig och medgav intet skämt med den
vördnad som tillkom honom. — Under en hel vecka
rådde det kyla dem emellan.
Ju sämre vägen var, ju vackrare fann
Christophe den. Varje sten hade en särskild
mening, och han kände till dem alla.
Kanterna på ett hjulspår voro geografiska
bildningar ungefär av samma betydelse som
Taunus’ bergmassa. Han bar i huvudet en
karta över alla fördjupningar och
upphöjningar på två kilometers omkrets; när han
sålunda förändrade något av den sedvanliga
ordningen i en fåra trodde han sig nästan
lika viktig som en ingenjör anförande ett helt
arbetslag, och när han med klacken smulat
sönder en förtorkad jordklump och fyllt dalen
vid dess fot, ansåg han sig ej ha förspillt
sin dag.
Ibland mötte han på stora landsvägen en
bonde i sin kärra. Denne kände farfar och
lät dem stiga upp. Det var paradiset på
jorden. Hästen sprang, och Christophe skrattade
av glädje, men om man mötte andra åkande,
antog han en allvarsam, likgiltig min, likt
en person som är van att färdas i vagn, men
hans hjärta flödade över av högfärd. Farfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
