Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Farfar tog honom...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGGRYNINGEN
49
Han sjöng högljutt. Ingen gav akt därpå.
Han upprepade sången en ton högre, slutligen
skrek han med full hals, tills Jean-Michel
förtretad utbrast: — Vill du vara tyst, du är för
odräglig med ditt trumpetande. — Han blev
alldeles andlös, rodnade och tvärtystnade
djupt sårad. Nu överhöljde han med sitt
förakt dessa två otympliga dumbommar, som inte
fattade hans sångs underbara skönhet — en
sång, som öppnade himmelens portar. Han
tyckte att de voro mycket fula, och märkte
att de inte rakat sig på åtta dagar, och att
de luktade illa.
Han tröstade sig dock snart med att titta
på hästens skugga. Det var också en
förvånande syn. Detta kolsvarta djur sprang
längs vägen liggande på tvären. Om kvällen
förlängdes det och täckte en stor del av ängen;
man åkte förbi en kvarn, huvudet steg upp på
kvarnväggen, och då man kommit förbi,
återtog det sin plats; nosen var utdragen som en
brusten ballong och öronen långa och spetsiga
som kyrkljus. Var det bara en skugga, eller
kanske det var en verklig varelse? Christophe
skulle i alla händelser inte velat möta den
ensam. Han skulle inte vågat springa efter
den, som ban gjorde med farfars skugga för
att stampa den på huvudet. Trädens skuggor
vid solnedgången voro även föremål för hans
4. — Jean-christophe. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
