Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - En dag då han...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGGRYNINGEN
113
—... »tills jag blir aderton år.» Ibland gick
han så långt som till tjuguett; det var den
yttersta gränsen. Han trodde att då skulle
han ha hunnit med att erövra världen. Han
erinrade sig sina dyrkade hjältar: Napoleon
och så Alexander den store, som lyste i fjärran
mer älskad än alla andra. Säkerligen skulle
han en gång bli lik dem, om han bara fick
leva ännu tolv eller tio år. Han brydde sig
ej om att beklaga dem som dogo vid trettio
år; de voro gamla gubbar; de hade njutit av
livet; om det var förfelat buro de själva
skulden. Men att dö nu, vilken obeskrivlig
förtvivlan! Det är en för stor olycka att
försvinna helt liten, att i allas tankar stanna
kvar som en liten obetydlig pojke, som alla
ha rätt att anmärka på. Han grät av raseri,
som om det rysliga redan inträffat.
Ännu i många år led han dessa kval —
tills så småningom ångesten för döden
bortskymdes av ledan vid livet, av
missräkningarna och sorgerna i hans eget liv.
8. — Jean-christophe. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
