Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Från den dagen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
JEAN-CHRISTOPHE
oändlig massa saker; mycket viktiga ting, som
man inte kunde säga, som det inte tjänade
något till att säga, ty man visste dem redan,
de hade funnits sedan urminnes tider.
Somliga voro sorgsna, sorgsna ända intill döden,
men de voro ej pinsamma, som allt det man
råkar på i verkliga livet, de ingåvo ej denna
känsla av fulhet och förnedring, som
Christophe erfor, då fadern slog honom, eller då
han, med hjärtat sjukt av blygsel, mindes
någon gammal eller ny förödmjukelse. De
fyllde själen med ett melankoliskt lugn.
Andra åter voro lysande, de utgöto strömmar
av glädje, och Christophe tänkte: »ja, det är
så... så jag en gång skall göra». Han visste
ej vad detta så betydde, ej heller varför ban
sade det, han kände bara att han måste säga
det, och att det var klart som dagen. Han
hörde bruset från ett stort hav, som var honom
alldeles nära, endast en mur av sandrevlar
skilde dem åt. Christophe hade ej ringaste
kunskap om detta hav, om vad det begärde av
honom, men han kände att det en gång skulle
stiga, störta över alla hinder, och då! Då
bleve allt väl, då bleve han fullkomligt
lycklig! Eedan nu, då han hörde det så nära intill
sig och vaggades vid bruset av dess mäktiga
röst, lindrades alla små bekymmer och
förödmjukelser; de förblevo visserligen sorgbundna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
