Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Den lysande meteor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGGRYNINGEN
159
hörde förvandlades till musik, utan att kan
gav akt därpå. Han var som en kupa full av
en sorlande bisvärm. Men ingen märkte det,
han själv mindre än någon.
Liksom de flesta barn sjöng han ständigt.
Vid alla tider och vad helst han tog sig till —
då han promenerade ute, hoppande på ett ben
— då han låg på golvet hos farfar fördjupad i
en bilderbok — eller då kan satt i kökets
mörkaste hörn, medan natten föll på — alltid
hördes det enformiga, surrande lätet. Ibland
stängde ban munnen och spände pustande ut
kinderna, ibland smågnolade han med
spetsade läppar; det varade i timmar, utan att
ban tröttnade. Modern brydde sig ej därom,
men plötsligt blev hon otålig och bad honom
tiga.
Då han fått nog av detta dvallika
tillstånd, greps kan av ett behov att bråka ock
larma och hittade då på visor som han sjöng
med full hals. Han hade skapat melodier för
varje särskilt tillfälle. Han sjöng en då han
om morgonen plaskade i kandfatet som en
liten anka, en annan då ban kiev upp på pallen
framför pianot — pinoredskapet; — en tredje
då kan klättrade ned igen, den var betydligt
muntrare. En melodi var enkom hopsatt för
det ögonblick då mamma ställde soppskålen på
bordet. Han gick i spetsen och låtsades blåsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
