Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hon reste. Han kunde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
JEAN-CHRISTOPHE
trädde forna dagars bild — den unga Grazias
lätta skugga — mellan honom och den
nuvarande väninnan. Här i Italien smälte söderns sol
bort nordens drömmar. Han såg i det klara
dagsljuset den älskades kropp och själ. Vad hon var
långt ifrån den lilla otämjda killingen, fängslad
i Paris, långt ifrån den unga kvinnan med det
flyktiga Leonardo-da-Vinci-leendet, som han
råkat en kväll kort efter hennes giftermål för att
åter förlora henne ur sikte. Den lilla umbriska
madonnan hade utvecklat sig till en vacker
romarinna
Color verus, corpus solidem
et succi plenum.
Hennes former hade blivit harmoniskt fylliga.
Hennes kropp badade i en stolt vila. Lugnets
ande omgav henne. Hon fann behag i den
solbelysta tystnaden, den orörliga kontemplation,
den vällustiga njutning av livets ro som nordens
själar aldrig få erfara. "Vad hon bibehållit från
det förflutna, var blott den äkta godhet som
genomsyrade alla hennes andra känslor. Men man
kunde läsa många andra, nya saker i hennes
ljusa leende: — en smula trötthet, en vemodig
välvilja, en snabb uppfattning om andra
människors själar, en liten udd av ironi, ett lugnt sunt
förnuft... Åren hade skänkt henne en viss kyla
som bevarade henne från hjärtats förblindelse.
Hon gav sig inte helt och hennes ömhet, aktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
