Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Georges och Emmanuel voro...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 t JEAN-CHRISTOPHE
Han talade vänligt om deras bekymmer ock sade
dem saker som gjorde dem gott. Hans stämmas
klang rörde dem, utan att de visste varför.
De lämnade konom och Georges gick därifrån
och hälsade på Colette. Han fann henne
upplöst i tårar. Så snart hon såg honom, sprang hon
honom till mötes och frågade:
— Nå, hur bar han det hårda slaget? Vår
stackars vän! Det är ju förfärligt!
Georges begrep ingenting. Colette meddelade
honom då, att hon just sänt Christophe
underrättelsen om Grazias död.
Hon hade gått bort utan att hon fått tid att
säga farväl åt någon. Redan några månader
hade hennes livsrötter varit avslitna. Det
behövdes blott en fläkt för att fälla henne till marken.
Dagen innan det återfall av influensa, som släckte
hennes liv, mottog hon ett varmt brev från
Christophe. Hon blev innerligt rörd, hon skulle velat
kalla honom till sig. Hon kände tydligt, att
allt annat, allt det som skilde dem åt, var falskt
och brottsligt. Hon var mycket matt och
uppsköt att skriva till morgondagen. Följande dag
måste hon ligga till sängs. Hon begynte ett
brev som hon inte orkade avsluta. Hon hade
svindel. Allting gick runt i hennes huvud. För
resten var hon i tvivelsmål, om hon skulle tala
om sitt onda; hon fruktade att oroa Christophe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
