Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jean-Michels död - Han sitter vid sitt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
JEAN-CHRISTOPHE
Han sitter vid sitt gamla piano i
vindskupan, allena. Natten sänker sig ned. Dagens
sista döende sken glider över nothäftet. Han
anstränger ögonen tills sista ljusglimten
svunnit hän. Stora slocknade hjärtans ömhet slår
honom till mötes från varje notblad och fyller
honom med trånande kärlek. Det tyckes
honom, att ett älskat väsen står bakom honom,
att en mild andedräkt smeker hans kind, att
två mjuka armar skola linda sig om hans hals.
Han vänder sig om med en rysning. Han
känner, han vet, att han ej är ensam; en
älskande och älskad själ är nära. Han sörjer
över att han ej kan gripa den. Dock, denna
skugga av bitterhet, som faller över
berusnin-gens skimmer, har även den en
hemlighetsfull ljuvhet. Till och med sorgen är strålande.
Han tänker på sina dyrkade mästare, redan
försvunna mäktiga andar, vilkas själar
återuppstå i den musik som de upplevat. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
