Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto - Om morgonen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN
95
i glädje. Haren gjorde ett högt skutt och
hoppade åt sidan, de sågo honom försvinna
bland buskarna hals över huvud; bladen
rasslade, böjdes åt sidan och slötos åter som en
utplånad strömfåra. Ehuru de ångrade, att de
skrikit till, muntrade detta lilla äventyr upp
dem betydligt. De vredo sig av skratt, då de
erinrade sig harens förfärade skutt. Christophe
härmade den på det lustigaste sätt. Otto gjorde
sammaledes och så började de förfölja
varandra. Otto var haren, Christophe hunden.
Det bar av genom skogen, över fälten; de
trängde sig genom häckarna och hoppade över
dikena. En bonde röt efter dem för att de
trampade ned hans rågåker, men de fortsatte sitt
lopp. Christophe härmade så fullständigt
hundens hesa skall, att Otto kiknade av skratt.
Äntligen rullade de nedför en gräsvall,
hojtande som galningar. Då de inte orkade få
fram ett enda ljud, satte de sig och tittade på
varandra med skrattlystna ögon. Nu voro de
alldeles lyckliga och nöjda med sig själva. Det
var därför att de ej längre sökte spela en
romantiskt uppstyltad vänskap. De visade
enkelt och ärligt vad de voro: två barn.
De återvände arm i arm, sjungande
meningslösa slagdängor. Då de närmade sig staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
