Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Han återvände två...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’144 JEAN-CHRISTOPHE
Denna lätta ironi undgick Christophe; han
märkte endast fru von Kerichs godhet. Han
var så föga van vid godhet! Ehuru han genom
sin anställning vid slottet kommit i daglig
beröring med många människor, var den
stackars gossen fortfarande en liten vilde utan
bildning eller uppfostran. Hovet drog i sin
egoism endast nytta av honom utan att skänka
hans välfärd den ringaste tanke. Han kom,
satte sig vid pianot, spelade och gick sin väg,
utan att man besvärade sig med att tala till
honom, om ej för att möjligen kasta åt honom
några utnötta lovord. Sedan farfars död hade
ingen varken hemma eller borta brytt sig om
att hjälpa honom till att lära något, att sköta
sig i livet, att bli en man. Han led grymt av
sin okunnighet och av sina simpla fasoner.
Ensam arbetade han på sin utveckling, så
svetten lackade, men han lyckades inte. Allting
fattades honom: böcker, exempel, samtal. Han
skulle velat bikta sin nöd för en vän, men
kunde ej besluta sig för att göra det. Ej en
gång för Otto hade han vågat erkänna sitt
andliga armod, ty redan vid hans första ord
i detta ämne hade Otto anslagit en överlägsen
och föraktfull ton, som bränt honom likt ett
glödande järn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
