Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Bittida följande...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 177
på varje ord han sade och var löjligt tillgjord.
Fru von Kerich skrattade och undrade vad
som gick åt honom.
Men det fanns ögonblick av outsäglig poesi;
de bröto fram i dagarnas grå enformighet,
som en solstråle banar sig väg genom
dimman. Kanske var det blott en blick, en rörelse,
ett ord utan vikt som försänkte dem i salighet.
Det var avskedet om aftonen i den illa
upplysta trappan, det var ögonen, som i
halvmörkret sökte och funno varandra, det var
händerna, som skälvde då de vidrörde
varandra, det var en nästan omärklig darrning på
rösten; alla dessa småting som minnet frossade
i om natten, då de sovo så lätt, att varje
timslag väckte dem, då det sjöng i deras
hjärtan: — Jag är älskad, älskad — en sång
likt bäckens sakta sorl.
De upptäckte alltings egenartade fägring.
Våren log underbart milt. Himlen hade en
glans, luften en ljuvhet som de aldrig förr
märkt. Hela staden: de röda tegeltaken, de
gamla murarna, gatans kullerstenar smyckade
sig med ett förtroligt behag, som djupt rörde
Christophe. Om natten, då alla sovo, steg
Minna upp och lutade sig mot fönstret i en
feberaktig dvala. Om eftermiddagarna, då han
12 — Jean-Christophe. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
