Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Bittida följande...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’180 JEAN-CHRISTOPHE
söka ta den med tänderna utan att vitmena
näsan. Ibland drog hon ett snöre genom en
skorpa, de stoppade var sin ända av snöret
i munnen och så kappades de om vem som,
genom att tugga på snöret, först skulle nå fram
till skorpan. Ansiktena närmade sig,
andedräkten blandades, läpparna möttes; de
skrattade konstlat, händerna voro iskalla.
Christophe fick lust att bitas, att göra något ont.
Han kastade sig häftigt tillbaka, och hon
skrattade ansträngt. De vände sig bort, de
låtsades vara förströdda, och de tittade på
varandra i smyg.
Alla dessa lekar utövade en oklar
ängslande lockelse; de uppsökte och flydde dem.
Christophe fruktade dem och föredrog ofta
den stelhet som fru von Kerichs eller någon
annans närvaro utbredde. Det var ju möjligt
för en tredje person att hindra eller avbryta
deras hjärtans samförstånd; tvånget gjorde det
blott intensivare, ljuvare. Allt erhöll ett
oändligt värde. Ett ord, en min, ett ögonkast var
till fyllest för att tvärsigenom vardagslivets
tarvliga slöja låta deras inre livs rika skatt
lysa fram; de allena kunde se den, så trodde
de åtminstone, och de logo mot varandra
lyckliga, i gemensamt delade hemligheter. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
