Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minna - Det datum då de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGONEN 207
nål stack det honom ända in i märgen. Hans
ögon öppnades. Han såg hånet i hennes
vänliga leende, kylan i hennes välvilliga blick, och
han fattade plötsligt allt som skilde honom
från denna kvinna, som han älskat med sonlig
tillgivenhet, som i sin tur behandlat honom så
moderligt. Han kände allt som var beskyddande
och ringaktande i hennes ömhet. Han reste
sig helt blek. Fru von Kerich fortsatte att tala
med sin smekande stämma, men nu var det
slut; han hörde ej längre de melodiska
meningarnas ström. Under varje ord skymtade han
allt det tomma och torra i denna lilla prydliga
och förkrympta själ. Han svarade ej. Han
gick. Det svindlade för honom.
Hemma i sitt rum kastade han sig på sängen
i ett anfall av vrede och sårad stolthet, liksom
då han ännu var liten. Han bet i sitt örngott,
han stoppade näsduken i munnen, så att man
ej skulle höra honom skrika. Han hatade fru
von Kerich, han hatade Minna. Han föraktade
dem med en glödande avsky. Det var som om
han fått en örfil. Han darrade av blygsel och
raseri. Han måste svara, handla, ge sig luft.
Han skulle dö om han ej hämnades.
Han reste sig upp och skrev ett brev fullt
av löjligt ursinne:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
