Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sabine - Det dröjde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
JEAN-CHRISTOPHE
Följande morgon, då hon sansat sig
något, infunno sig de evigt nya, lika bedrägliga
förhoppningarna. Hon genomgick gårdagens
händelser och inbillade sig att hon haft orätt
i att tillmäta dem en sådan vikt. Visserligen
älskade Christophe henne inte, hon böjde sig
under denna olycka, fast hon i botten av sitt
hjärta närde ett tillbakaträngt hopp att hon
genom sin egen kärleks styrka skulle vinna
hans genkärlek. Men var hade hon tagit den
löjliga idén, att det skulle vara något mellan
honom och Sabine? Hur skulle väl han, så
begåvad ban var, kunna älska någon vars
obetydlighet stack alla i ögonen. Hon kände
sig lugnad, men beslöt ändå att vakta på
Christophe. Så länge dagen varade, märkte
hon intet, ty där fanns ingenting att se.
Christophe å sin sida, som lade märke till hur
hon vankade omkring i hans närhet, utan att
han fattade orsaken, erfor en livlig otålighet.
Hon rågade måttet, då hon om aftonen ånyo
uppträdde och intog sin plats på gatan. Den
föregående dagens tilldragelse upprepades
ånyo. Rosa allena talade, men Sabine dröjde
inte länge, innan hon gick, och Christophe
följde hennes exempel. Rosa kunde omöjligt
dölja för sig, att hennes närvaro var
ovälkommen, men hon sökte ändå bedraga sig
själv. Hon insåg, att det värsta hon kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
