Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygsand - Så talade han, ty...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
JEAN-CHRISTOPHE
torra rasslande löv ... Tystnaden breder sig
åter tung. Molnet ruvar ännu på ljungelden.
Det finnes en vällustfylld ångest i denna
väntan. Trots det tryckande obehaget känner
man i ådrorna den eld som bränner hela
universum. Den överfyllda själen sjuder i
världarnas smältugn som vindruvans saft i karet.
Tusentals frön till liv och förgängelse arbeta
och strida. Vad skall väl lösas ut ur denna
brygd? Själen anar det ej. Som en havande
kvinna, med blicken fästad på sitt eget väsen,
tiger själen och lyssnar ängsligt till sitt inres
sprittningar. Den tänker: vad skall väl födas
genom mig! ...
Ibland är väntan fåfäng. Ovädret skingras
utan att ha brustit löst, och man vaknar, med
tungt huvud, utmattad, besviken, full av
vämjelse. Men katastrofen är blott uppskjuten;
om ej i dag sker det i morgon, och ju senare,
ju våldsammare.
Nu är stunden inne!... Molnen ha dragit
upp från varats allra undangömdaste vrår.
Vid blixtens vilda sicksacklöpningar rämna de
tjocka svartblå massor som i en tung och dock
yraude flykt begränsa själens synrand. De slå
ihop sina breda vingar över den förkvävda
himlen och utestänga, släcka ljuset.
Vansinnets timme är slagen. Utsluppna ur den
fångenskap där de eviga lagar som säkra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
