Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - De gingo in...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORET
169Ö.
omhuldade av världens minst poetiska folk.
Christophe plågades så, att han fick lust att
gå på alla fyra; han vände näsan mot
logeväggen och grimaserade precis som ett barn
i skamvrån. Till all lycka tordes inte hans
följeslagarinna titta åt honom, ty om hon sett
hur ban bar sig åt, skulle hon trott att han
var galen.
Plötsligt upphörde Christophes grimaser;
ban satt tyst och orörlig. En vacker melodisk
stämma, en ung kvinnlig stämma, djup och
mild, klingade. Christophe spetsade öronen.
Han vände sig nyfiken om för att se den fågel
som kvittrade på detta sätt. Det var Ofelia
— visserligen inte Shakespeares Ofelia. Han
såg en vacker flicka, ung, lång och smärt som
en grekisk staty. Hon var bräddfylld av
sprudlande liv. Trots de ansträngningar hon
gjorde för att stänga in sig i rollen, strålade
livsglädjen och ungdomslusten ut ur hela
hennes gestalt, ur varje hennes rörelse, ur hennes
bruna, leende ögon. Sådan är skönhetens
makt att Christophe, som ögonblicket förut
varit obeveklig gentemot Hamlettolkningen,
nu inte drömde om att beklaga att Ofelia föga
liknade den bild han ursprungligen skapat sig
av henne. Utan betänkligheter uppoffrade
ban sin förutfattade mening. Med lidelsefulla
människors omedvetna självbedrägeri fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
