Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - De gingo in...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
j EAN-CHRISTOPHE
närgränsande logerna lyssnade till deras
samtal, och han observerade det även med vrede.
Mot slutet av mellanakten gick han ut i
gången. Den unga flickans ord genljödo i
hans öron, men ban var förströdd. Ofelias
bild uppfyllde hans själ. I de följande akterna
tog hon honom alldeles fången. Då den vackra
aktrisen kom till vansinnesscenen, till
kärlekens och dödens vemodiga sånger, blev han så
upprörd att han var nära att brista i gråt. Så
äkta och rörande voro hennes tonfall. Han
rasade över vad ban kallade sin egen svaghet,
ty ban gillade ej att en verklig konstnär
gråter — och då han ej ville visa sina tårar
störtade han ut ur logen. Gångarna och
foajén voro tomma. Utan att ens märka det
gick han nedför trapporna och ut genom
dörren. Han behövde andas nattens kalla luft,
ban måste gå med stora steg på de skumma
öde gatorna. Han återkom till besinning först
då han stod lutad mot flodens stenbalustrad
och betraktade det tysta vattnet, i vilket
åter-glansen från gaslyktorna dansade bland svarta
skuggor. Sådan var även hans själ — mörk
och dallrande. Han kunde ej se längre än till
glädjen som dansade på ytan. Klockorna
ringde ... Det skulle varit honom omöjligt
att vända åter till teatern och åhöra slutet.
Se Fortinbras’ triumf! Nej, det frestade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
