Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - Hon må ha varit...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
J Ii AN-CHRISTOPHE
Christophe blev ond och bad Mannheim
göra honom den äran att tro på hans ord.
Mannheim sade:
— Då är det ännn mer komiskt.
Christophes iver ökades; han talade om
att uppsöka Grünebaums, förebrå dem,
rättfärdiga den unga flickan. Mannheim avrådde
honom:
— Min käre vän, sade han, allt vad du kan
säga, kommer bara att övertyga dem om
motsatsen. Och så är det för sent nu. Flickan är
långt borta.
Alldeles förkrossad sökte Christophe efter
den unga flickans spår. Han ville skriva till
henne, be henne om förlåtelse. Men ingen
visste något om henne. Grünebaums körde ut
honom; de visste inte själva vart hon rest och
brydde sig ej därom. Känslan av att ha gjort
ont då han velat göra gott plågade Christophe;
det blev ett ständigt samvetsagg. Därtill kom
en hemlighetsfull dragningskraft, som utgick
från de försvunna ögonen och tyst omstrålade
honom. Dragningen och samvetskvalen
tycktes så småningom utplånas — täckas av
dagarnas och de nya tankarnas ström, men på
djupet levde de kvar. Christophe glömde inte
den som ban kallade sitt offer. Han lovade sig
att ban en gång skulle återse henne. Han
insåg klart huru få möjligheter ban ägde att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
