Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - Då det blev klart för...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
J Ii AN-CHRISTOPHE
tade man högt. Orkesterns medlemmar hade
givit tecknet; de dolde inte sin munterhet.
Publiken som sålunda fick en bekräftelse på
att verket var löjeväckande vred sig av skratt.
Jublet blev allmänt och stegrades vid ett
motiv vars takt kontrabasen löjligt
accentuerade. Endast kapellmästaren förblev
orubblig och fortsatte att mitt i larmet höja och
sänka taktpinnen. Äntligen nådde man slutet
(till och med det roligaste har en ände)
nu var det publikens tur; den brast lös. Det
blev ett riktigt utbrott som varade flera
minuter. Några visslade, andra applåderade, de
kvickaste ropade: »da capo». En basröst i en
sidologe begynte härma det nyss hörda
motivet; andra skämtare, måna om att tävla i
denna lek, instämde. Någon ropade på
»kompositören». På länge hade dessa snillrika
människor ej varit med om ett sådant nöje.
Då larmet mojnat av en smula vände sig
kapellmästaren till hälften mot publiken, som
han dock inte låtsades se. — Han gjorde ett
tecken till orkestern att ban önskade tala.
Man ropade »tyst» och allt blev stilla. Han
väntade ännu ett ögonblick och sade med kall,
hård stämma:
— Mina herrar, jag skulle aldrig låtit
.spela detta oting, om jag inte en gång velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
