Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befrielsen - Hassler var ryktbar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UPPRORET
309
utfärda. Deras dyrkan hade skadat Hassler
genom att avtrubba hans självkritik. Han
accepterade utan rannsakan alla idéer som
flögo genom hans hjärna, och han närde en
absolut övertygelse om att även då han skrev
något undermåligt var det dock överlägset
andra kompositörers verk. Om ock denna
uppfattning delvis var riktig, kunde den ej kallas
sund och lämpade sig ej heller till att
frambringa mästerverk. Hassler hyste i grund och
botten ett fullkomligt förakt för alla — både
vänner och fiender — och detta bittra, en
smula plumpa förakt spred sig över hela livet.
Han sjönk desto djupare ned i sin ironiska
skepticism som han vid yngre år hyst en
ädelmodig naiv tro på sina ideal. Som han saknade
kraft att försvara dem mot tidens långsamma
frätande och ej var skenhelig nog för att
inbilla sig att han trodde på det som brustit,
hade han slagit om och hånade hårdnackat
sina heligaste minnen. Han hade sydtyskens
vekhet och apati och förmådde inte stå emot
ett övermått av lycka eller olycka, värme eller
kyla; hans natur behövde för att bibehålla
jämvikten en god medeltemperatur. Han hade
så småningom låtit förleda sig till att
lättjefullt njuta av livet. Han tyckte om god mat,
tunga drycker, ändamålslöst dagdriveri och
oklara tankar. Hela hans konst led därav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
