Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Oreda mitt i ordningen...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
16
JEAN-CHRISTOPHE
Tarvliga, medelmåttiga själar kunna ej
fatta vilken välgärning denna gränslösa sorg
är för den olycklige. Allt stort är gott, och då
lidandet nått sin höjdpunkt blir det en
befrielse. Vad som nedslår, förkrossar och
obotligt fräter sönder själen är det torftiga i både
glädje och sorg, den småaktigt själviska plåga
som saknar styrka att lösgöra sig från en
förlorad glädje, som i smyg är beredd till varje
kompromiss om blott en ny liten fröjd står att
vinna.
Christophe vaknade till nytt liv, han
kände den bistra fläkt som steg upp från den
gamla boken: Sinais friska pust, ökenvinden,
havsbrisen sopade i ett nu bort alla osunda
skuggor. Febern försvann. Christophe lade
sig stilla ned och sov i ett sträck till följande
morgon. Då ban öppnade ögonen var det full
dager. Eummets uselhet framträdde ännu
skarpare, och han såg klart sitt elände och sin
övergivenhet. Men han skådade dem i
ansiktet, all nedstämdhet var borta, endast ett
manligt vemod dröjde kvar. Han upprepade Jobs
ord:
Om än Gud dödar mig, upphör jag ej att
förtrösta på Honom.
Han steg upp och begynte striden med ett
stort inre lugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
