Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Medan han väntade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
JEAN-CHRISTOPHE
kade de stolt svetten ur pannan ock trodde
att de förklarat stycket, ja, nästan att de
komponerat det. I själva verket hade de bara
repat upp skoltermer, likt en skolpojke som ur
en sida av Cicero utför en grammatikalisk
analys. Men även de bästa bland dem hade
svårt att uppfatta musiken som ett själens
naturliga språk, och om de ej förvandlade den
till en måleriets filial, stoppade de in den i
vetenskapens förstäder. De inskränkte
musiken till ett slags harmonisk
konstruktionsuppgift. Så lärda män måste naturligtvis
klandra förgångna tiders kompositörer; de
funno fel på Beethoven och slogo Wagner med
färlan. Vad Berlioz och Gluck beträffar
gjorde man bara narr av dem. För tillfället
existerade endast Bach och Claude Dubussy.
Och till och med den förstnämnde, som de
senaste åren varit en modesak, började redan
förefalla pedantisk, antediluviansk, rent ut
sagt en smula löjlig. Mycket framstående
personer rosade hemlighetsfullt Eameau och
Couperin, den så kallade »store».
Mellan dessa lärda män uppstodo episka
fejder. Alla voro de musici, men då de voro
det på skilda sätt påstodo de var och en, att
deras sätt var det enda rätta, och de ropade
anatema över sina kolleger. De skällde ut
varandra, kallade varandra oäkta litteratörer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
