Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det fanns ändå...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
JEAN-CHRISTOPHE
höra Pelléas och Mélisande. De voro stolta
över att kunna förevisa detta verk; man skulle
nästan varit höjd att tro att de själva skrivit
det. De läto Christophe förstå att där skulle
han finna sin »väg till Damaskus-». Operan
började, och de fortsatte oförtrutet med sina
utläggningar. Christophe bad dem vara tysta
och lyssnade med bägge öronen. Efter första
aktens slut böjde han sig mot Sylvain Kohn,
som frågade med lysande ögon:
— Nå, min gubbe lilla! Vad säger du om
det?
Han svarade:
— Fortsätter det så här hela tiden?
— Ja.
— Men det är ju ingenting alls!
Kohn skrek högljutt och kallade honom
för bracka.
— Nej, fortsatte Christophe, det är
ingenting alls, ingen utveckling, ingen följd, ingen
sammanhållning; fina harmonier, ett par små
goda orkestereffekter, utsökt smak och för
resten ingenting alls.
Han hörde ånyo uppmärksamt på. Så
småningom tändes ett litet ljus i lyktan, han
började dock skönja någonting i den skumma
halvdagern. Ja, han insåg att här fanns en
avsiktlig måttfullhet, riktad mot det
Wagner-ska idealet som uppslukade dramat under rul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
