Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det var genom...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
JEAN-CHRISTOPHE
skriftställare ägnade sig med en
benediktiner-munks tålamod åt alla tvetydiga platser i de
fem världsdelarna. Det väckte ingen
förvåning om man bland dessa nöjets geografer ock
historieskrivare fann framstående diktare och
utmärkta författare; de skilde sig från de
mindre begåvade blott genom sin större
lärdom. De uttryckte i felfria satser sina
arkaistiska cynismer.
Mest förvirrande var att se hyggligt folk
och verkliga talanger, män som åtnjöto en
rättmätig ryktbarhet, arbeta i ett yrke för
vilket de ej voro anlagda. Liksom de andra
bemödade de sig att skriva smutsartiklar som
morgontidningarna bitvis utminuterade. De
kläckte punktligt fram sina alster en eller två
gånger i veckan, och detta pågick under
åratal. De kläckte och kläckte utan att ha något
att säga och pinade sin hjärna med att tvinga
fram något nytt, något ännu mer ovanligt,
ännu mer opassande, ty den övermättade
publiken tröttnade vid alla anrättningar och
fann snart de mest lössläppta, vilt lystna
fantasier fadda och smaklösa. Man måste jämt
överbjuda sig själv och varandra i ett
evinner-ligt kapplopp. De gåvo sitt blod, sina
inälvor. Det var ett löjligt och bedrövligt
skådespel.
Ckristophe kände ej till detta sorgliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
