Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Men Kohn var inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
JEAN-CHRISTOPHE
liderliga lieder, som försvarar äktenskapet
genom att skänka det en sedeslös prägel,
uttryckte med ett ord den äldre galliska humorn.
Den andra skolan var modern style,
mycket mer raffinerad, men även mer
kväljande. Pariserjudar och till judar
omvandlade kristna, som myllrade på teatern, hade
infört den känsloröra som alltid är ett tecken
på en urartad kosmopolitism. Dessa söner,
som rodnade över sina fäder, bemödade sig om
att förneka sin rasinstinkt, och de lyckades
alltför väl. Efter att ha avklätt sig sin genom
århundraden nedärvda själ återstod dem ingen
personlighet alls; de ägde blott förmågan att
blanda ihop andra folks intellektuella och
andliga värden, och så lagade de till ett slags
sallat, en underlig Olla podrida, vilket var
deras sätt att njuta av konsten. De som för
tillfället härskade vid pariserteatrarna
utmärkte sig särskilt genom sin skicklighet i att
vispa tillsammans ädlare känslor oeh
avskräde. De förlänade åt dygden en lastbar
parfym och gåvo åt lasten en dygdig
anstrykning. De kastade om alla ålders-, köns- och
familjeförhållanden. Deras konst hade en
egendomlig doft — Sui generis — som luktade
både gott och illa, det vill säga mycket illa.
Detta kallade de amoralism.
Deras förnämste teaterhjälte var deu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
