Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - För att väcka upp...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
JEAN-CHRISTOPHE
rummet, tankelekar, hjärnor omtöcknade av
sinnlighet och kyliga sinnen. Alltsammans
tjänade till ingenting, till ingenting annat än
att själviskt njuta; det gick mot döden, och
det var en företeelse likställd med Frankrikes
förfärande folkminskning, som Europa
observerade — och tyst tog med i räkningen. Så
mycken begåvning, så mycken intelligens, så
förfinade sinnen som alla bortslösades i en
sorts skamlig autoerotik. De anade det ej,
de ville ej se det. De skrattade, det var till
och med den enda sak som lugnade Christophe
en smula: dessa människor kunde ännu
skratta, sålunda var inte allting förlorat.
Han tyckte mycket mindre om dem då de togo
sig själva på allvar. Vad som mest sårade
honom var, att de författare som i konsten
endast sökte njutning dock ville giva sig ut
för att vara en upphöjd religions präster.
— Vi äro konstnärer, upprepade Kohn
självbelåtet. Vi idka konst för konstens skull.
Konsten är alltid ren, alltid kysk. Vi utforska
livet som turister, som äro roade av allting.
Vi äro begärliga efter nya, sällsamma
erfarenheter, vi älska skönheten.
— Ni äro hycklare, genmälde Christophe
litet rått. Förlåt att jag säger er det. Hittills
trodde jag att så var fallet endast i mitt eget
land. I Tyskland ha vi ett slags hyckleri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
