Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Utan att på minsta sätt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
JEAN-CHRISTOPHE
Efter en period av vila, under vilken
Ckristopke var upptagen av att smälta den
nya värld som omgav honom, grep honom
plötsligt behovet att skapa. Den fientlighet
som ban kände mellan sig själv ock Paris
ökade käns kraft hundrafalt och frammanade
ännu mer hans personlighet. Lidelserna
svämmade över sina bräddar och pockade på att
få uttrycka sig. De voro av många sorter och
frestade honom — alla med samma glöd. Han
tvangs att smida samman verk där kan kunde
avbörda sig all den kärlek som fyllde hans
hjärta, men i dessa verk rymdes även hat,
vilja, uppoffringsbegär — alla andeväsen som
kämpade inom konom med samma rätt att
leva. Knappt hade han berett sig lättnad
genom att slunga ut sin lidelse i ett verk —
ibland hade han ej tålamod att fortsätta till
slutet — förrän han kastade sig i en motsatt
riktning. Motsättningarna voro dock endast
skenbara. Han förändrades alltid och förblev
alltid densamme. Alla hans verk voro olika
vägar som ledde till ett enda mål. Hans själ
var ett högt berg; på många stigar klättrade
kan upp till dess topp, somliga stigar
slingrade sig senfärdigt med långa mjuka krökar,
andra stego kala ock hårda upp mot solen;
alla ledde de till Gud, som bodde på bergets
spets. Kärlek, vilja, bat, försakelse, varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
