Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Men Christophe var...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
286
JEAN-CHRISTOPHE
hörde. Han behövde endast låta sig föras av
livet, för att överallt återfinna sina hjältars
liv. Deras känslor kommo självmant till
honom. En förbigåendes blick, ett tonfall som
vinden förde med sig, solens ljus på en
gräsplan, fåglarna som sjöngo i
Luxembourg-trädgården, den bleka skyn, det lilla hörn av
himmeln som han såg från sitt rum,
timmarnas olika ljud och skiftningar — han förnam
dem — inte längre inom sig själv, utan i de
. äsen som ban drömde om. Christophe vai
lycklig.
Hans ställning var dock vanskligare än
någonsin. Han hade förlorat de få lektioner
som voro hans enda inkomst. Det var i
september. Den parisiska societeten befann sig
på landet eller vid badorter och det föll sig
svårt att finna elever. Den ende ban hade
var en vildhjärna till ingenjör, som vid fyrtio
års ålder fått i sitt huvud att han skulle bliva
en stor fiolspelare. Christophe var inte vidare
skicklig på fiol, men ban kunde i alla
hänseenden mer än sin lärjunge, och under en tid
gav han honom tre lektioner i veckan för två
francs i timmen. Men efter en och en halv
månad tröttnade ingenjören och upptäckte att
hans verkliga kallelse var målningen. — Då
han meddelade Christophe denna sin upptäckt
skrattade Christophe hjärtligt, men efter att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
