Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avresan liknade en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
57
Avresan liknade en flykt.
.Det var sista kvällen — en dyster
septem-berafton: fälten försvunno under en slöja av
täta vita dimmor, på vägens bägge sidor
skymtade buskarnas blöta, darrande skelett likt
sällsamma akvarieväxter. — De gingo till
kyrkogården och sade där ett sista farväl. De
knäböjde alla tre på den smala stenhäll som
ingärdade den nyss tillskottade graven. Deras
tårar runnö tyst, Olivier hickade, fru Jeannin
torkade med förtvivlan sitt ansikte, hennes
smärta ökades till en verklig tortyr genom att
hon oupphörligt upprepade de ord som hon
sagt sin man sista gången hon sett honom i
livet. Olivier erinrade sig samtalet de haft
då de sutto på terrassens bänk. Antoinette
undrade vad det nu skulle bliva av dem. Deras
hjärtan närde inte skuggan av en förebråelse
mot den som bringat sig själv och dem i
fördärvet. Men Antoinette tänkte:
— Kära pappa, vad vi komma att få lida!
Dimman tätnade, den genomisade dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
