Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åntoinette fick nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
JEAN-CHRISTOPHE
i våningen ovanpå... hon tyckte att de
trampade på hennes hjärta ... Tvivel anfäktade
henne, lågsinnade tankar stego upp; det var
liksom en smitta från den själviska,
nöjes-lystna staden vilken utbredde sig över hennes
försvagade själ. — Hon kämpade emot sin
saknad. Hon blygdes över begär som hon ansåg
brottsliga. Hon fattade ej vad som vållade
hennes lidande; hon antog att de voro ett
utslag av dåliga böjelser. Arma lilla Ofelia, som
tärdes bort av en hemlighetsfull tvinsot, hon
kände med fasa hur från hennes innersta
väsen uppsteg en grumlig och våldsam kraft,
som dväljes i livets underjordiska gömslen...
Hon arbetade föga, hon hade övergivit sina
flesta lektioner. Hon som förut var så
viljestark och morgontidig låg kvar i sängen till
långt in på eftermiddagen. Hon saknade all
orsak att stiga upp och hon hade inte heller
någon grund att gå och lägga sig om aftonen.
Hon åt knappast eller inte alls. Endast de
dagar då hennes bror hade ledigt —
torsdagseftermiddagarna och hela söndagarna —
ansträngde hon sig att med honom visa sig så
som hon fordom varit.
Han märkte ingenting. Han var så
upptagen av sitt nya liv, att ban inte hade tid
att observera systern. Han befann sig i den
ungdomens tid då man inte är mycket till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
