Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På söndagsmorgonen då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
171
befriats från ångesten. Hon erinrade sig lugnt
alla genomgångna prövningar. Hon såg på
den uppfyllda plikten: bennes älskade Olivier
var räddad ocb bon genombävades av en
outsäglig glädje. Hon sade sig:
— Det är jag som gjort allt detta.
Men strax förebrådde bon sig sin bögfärd.
— Ensam skulle jag ingenting förmått;
Gud bar bjälpt mig.
Ocb bon tackade Gud för att ban låtit
benne leva tills bon utfört sitt kall. Hennes
bjärta snördes nog samman då bon betänkte
att hon nu måste gå bort, men bon vågade ej
klaga. Det skulle varit otacksamt mot Gud,
som kunnat rycka bort henne tidigare. Vad
hade väl hänt om bon dött ett år tidigare. —
Hon suckade och underkastade sig full av
tacksamhet.
Trots kvävningsanfallen klagade hon
aldrig — utom i sömnen, då hon ibland
jämrade sig som ett litet barn. Hon betraktade
människor och föremål med ett undergivet
leende. Att se Olivier var en alltid lika ny
ocb lika stor glädje. Hennes läppar rörde sig
och hon kallade stumt på honom. Hon höll
hans hand i sin, hon ville att han skulle lägga
sitt huvud bredvid hennes på kudden. Och
tyst blickade hon in i hans ögon. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
