Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samma odor di bellezza...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
j EAN-CHRISTOPHE
de senaste trettiofem åren samt påpekade den
summa av energi som använts för att rycka
upp den franska musiken ur den försoffning
och intighet i vilken den slumrade innan 1870.
Den ägde då ingen symfoniskola, ingen
djupare kultur, inga traditioner, inga mästare,
ingen publik; den fick nöja sig med Berlioz
allena, som dog alldeles förkvävd av ledsnad.
Och Christophe erfor nu vördnad inför alla
dem som arbetat på en nationell uppresning.
Han drömde ej längre om att klandra deras
estetiks begränsning eller deras brist på snille.
Det hade skapats något som var för mer än
ett verk: ett musikaliskt folk. Bland alla de
stora arbetare som smitt samman den nya
franska musiken fanns en som var honom
särskilt kär nämligen: César Franck. Han dog
för den seger han så ihärdigt berett och —
liksom gamle Schütz — hade ban under den
franska konstens mörkaste år oberörd
bibehållit sin tros skatt och sin nations äkta anda.
Trots torftiga yttre förhållanden och en av
andra ringaktad möda bevarade han sin
tålmodiga själs orubbliga lugn, som med ett
undergivet leende omstrålade en
godhets-mättad musik.
För Christophe som var okunnig om
Frankrikes djupare livsflöden var det nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
